Möt Boris, en rysk soldat

Året var 1854 och i skuggan av Notvikstornet stod Boris, en ung rysk soldat med mörka ögon och en stark men avvaktande hållning. Trots den spänning som hängde i luften, var det omöjligt för honom att inte känna en viss förundran över den mäktiga struktur han nu var en del av. Boris kom från en liten by långt in i Rysslands hjärta, en plats där ändlösa skogar mötte horisonten och där historier om storslagna fästningar bara var just det – historier.

Det var en kylig morgon, och inuti tornets tjocka granitväggar kändes kylan ännu mer påtaglig. Boris tände den vedeldade kaminen, och den skapade genast en behaglig värme. Han hade blivit stationerad vid Notvikstornet för bara en månad sedan, skickad till detta avlägsna hörn av imperiet för att försvara det mot alla hot. Trots att han saknade hemmets trygghet, hade Boris snabbt anpassat sig till livet på fästningen. Han hade lärt sig att lasta de tunga kanonkulorna med precision, och hade blivit en del av en sammansvetsad grupp av soldater.

Boris delade sina dagar med att föra strategiska diskussioner, träna på kanonmanövrar och se till att försvaret var redo för vilken attack som helst. Men trots all träning var det inget som kunde förbereda honom på vad som komma skulle.

Den 8 augusti stod han på vakt när han såg den imponerande silhuetten av de allierades fartyg på horisonten. Han kunde höra mullret av kanoner och kände hjärtat slå snabbare. Denna dag skulle bli startskottet till en av de mest intensiva perioderna i hans liv.

Under de kommande dagarna blev Boris värld fylld av rök, eld och skrik. Notvikstornet, som han hade blivit så förtjust i, blev ett centrum för oupphörliga strider. Men trots allt kaos och våld, fann Boris styrka i sina kamrater, och tillsammans kämpade de för att hålla tornet.

Till slut, efter dagar av obeveklig kamp, kom insikten att de var överväldigade. Boris kunde bara se på när överste Bodisco, med ett hjärta fyllt av sorg, hissade den vita flaggan.

Då, när den ryska garnisonen togs som krigsfångar, kunde Boris inte undgå att känna en blandning av förlust och lättnad. Han visste att han hade gjort allt han kunde, men även att han skulle bära minnet av dessa dagar med sig för resten av sitt liv.