Ålands skeppshistoria

I hundratals år har sjöfarten varit permanent knuten till Ålands ekonomiska och kulturella historia. Sedan de fick självstyrelse 1920 blev Åland en bas för de största kommersiella djuphavsseglande segelfartygen i världen som bland annat trafikerade veterutten, ofta kallad ”The Great Grain Race”. De sista, järnskrovade modellerna av segelfartygen, informellt kända som ”Windjammers”, användes för att transportera vete från södra Australien, över Atlanten, till Europa.

”The Windjammer”

Produktionen av segelfartyg kan spåras tillbaka så tidigt som 3000 f.Kr., men det var först i slutet av artonhundratalet som vi började se ”Windjammers”. De järnskrovade fartygen tillverkades huvudsakligen mellan 1870 och början av 1900-talet och var den sista utvecklingen av det klassiska segelfartyget. De hade mellan 3 och 5 master, och med en kapacitet på 5000 ton var de de största handelsseglingsfartygen för sin tid, målmedvetet byggda för att transportera stora mängder gods.

Det var också under denna period som utvecklingen av ångdrivna fartyg långsamt började driva segelfartyget mot utrotning. Ångfartyg hade funnits sedan början av 1800-talet, men den mängd kol som krävs för att göra långväga resor innebar att de aldrig var kommersiellt hållbara. Först på 1860-talet tillät innovationer inom bränsleeffektivitet ångfartyg att göra transatlantiska resor med tillräckligt med utrymme för både bränsle och last. Det klassiska höga segelfartyget blev gradvis föråldrat.

Men det var en man som fortfarande trodde på segelfartygets nytta.

Gustaf Erikson – En av de sista segelfartygsredarna

Gustaf Erikson föddes i Lemland, en kommun på Åland, 1872. Han var född och uppvuxen sjöman, först arbetade han som kabinpojke på barken Neptun, redan som 10 åring. Ett decenniers värde av nautisk erfarenhet utnyttjades när han var kapten på sitt första fartyg, Adele, 1893, bara 20 år gammal. Under Eriksons ledning gjorde segelfartyget två resor till Morlaix.

Hans seglingshorisont utvidgades ytterligare 1900 när han erhöll sin licens för havsgående fartyg, vilket gav honom fritt styre över världens alla hav. Samma år tog Erikson kommando över en bark vid namn Southern Belle, tätt följd av ett råsegel fartyg kallad Albanien 1906, och sedan ytterligare en bark (och tidigare råsegel fartyg) döpt Lochee 1909.

Vid den här tiden hade tekniken utvecklats och ’The Age of Steam’ var ett allmänt begrepp. Åren innan, som sträckte sig från 1571-1862, var en period som ofta kallades ”The Age of Sail”, vilket betecknade en tid i tid då internationell handel via segelfartyg och krigsfartygskrig var på topp. På grund av den stora industrialiseringen över hela Europa under 1800-talet hade saker och ting ändrats drastiskt.

En mans tro

Icke desto mindre genomsyrade Gustaf Eriksons tilltro till segelfartyget alla hinder. Han kunde inte försaka en livstids seglingserfarenhet, och 1913 fattade han beslutet att investera i segelfartyg och bli redare i den närliggande huvudstaden Mariehamn. Det var detta år som Erikson köpte sitt första fartyg, Tjerimai, en tremastad bark. Han köpte också Renee Rickmers som han döpte om till Åland. Tjermai betjänade Erikson väl fram till 1925 då hon förliste i Nordsjön, Åland å andra sidan, strandade framför Wellington bara ett år efter köpet.

När första världskriget bröt ut 1914 var Eriksons försörjning i allvarlig risk men han var otroligt lyckligt lottad och förlorade endast några av sina fartyg under denna period. Under de kommande åren, utökar han sin älskade samling av fartyg, genom att förvärva majoriteten av professor Koch och Grace Harwar 1916, inköpet av det då största segelfartyget i Finland med namnet Lawhill 1917 samt den legendariska Herzogin Cecilie 1921.

Kanske hans mest kända investering var den fyrmastade barken Pommern som han köpte 1923. Detta fartyg ägdes tidigare av Ferdinand Laeisz från Hamburg, en säljare som Erikson ofta vände sig till då han visste att Ferdinand ägde mycket välskötta fartyg. Pommern kategoriserades som en ”P-liner”, en typ av segelfartyg som vanligtvis ansågs vara för dyr för Eriksons smak, även om han kom att äga även Pestalozzi, Pamir och Penang. Pommern förblir intakt till denna dag, men för några andra av Eriksons P-liners gick det inte så bra. Tyvärr rapporterades Penang förlorad till sjöss 1941, och det var först 1971 det upptäcktes att fartyget hade torpederats av en tysk ubåt.

Eriksons ständigt växande fartygsflotta turnerade över världen och kartlade flera olika rutter över haven. Hans flotta var emellertid ingen match för de allt större motorfartygen, och på 1930-talet var det egentligen bara den australiensiska veterutten samt koltransporter som de kvarvarande segelfartygen fortfarande var tillräckligt konkurrenskraftiga för. Med tiden blev veterutten en tävling mellan fartygen från Spencerbukten i Australien till Lizard Point i Storbritannien; varje resa som varade mindre än 100 dagar ansågs vara en ”bra” tid. År 1935 köpte Erikson sitt sista segelfartyg Moshulu. Moshulu vann den sista tävlingen 1939. För vinnare och mer information om Eriksons flotta, se länkar i rutan till höger.

Erikson’s arv

Andra världskriget tärde hårt på Eriksons flotta, då en stor mängd av hans segelfartyg sprängdes, sänktes av tyskarna eller beslagtogs av utländska regeringar. Efter krigets slut gjorde Eriksons fartyg, Viking och Passat två sista resor för spannmålshandeln. Samtidigt gjorde Gustaf stora ansträngningar för att återfå sina beslagtagna fartyg. Tyvärr lyckades aldrig han aldrig med detta utan dog 1947, 75 år gammal.

Efter hans död försökte hans son Edgar att följa Erikssons fotspår men tvingades sälja segelfartygen då de inte längre var lönsamma. Icke desto mindre är Eriksons inverkan på sjöfarten och betydelsen för Ålands historia obestridlig. Pommern kan fortfarande ses idag på sjöfartsmuseet i Mariehamn, där Eriksons arv kommer att leva evigt.